Senaste inläggen
min vän ätstörningen spökar inte så lite längre allt bara är kaos lyssna på låten så förstår ni för hoppningsvis
vill så gärna få hjälp men är inte tillräkligt smal inte tillräckligt sjuk
önskar jag kunde bli riktigt sjuk i anorexi så att jag kunde få hjälp
vore jag så här smal så skulle jag få hjälp men det är jag ju inte för jag är fet och det kan ju inte vara en ätstörning eller?
för det är ju inte en ätstörning att funder på:
att kräkas upp maten
kolla om nyckelbenen syns ännu
försöka gå ner i vikt
må dåligt över sin vikt
kolla bilder på anorektiker och önska att man var en av dem
önska att man var smal
ect ect.
nä då det är fullt normalt ju
hej jag har asperger syndrom eller ja drag av asperger syndrom om jag ska vara helt ärlig.
jag har haft diagnosen i ca sju år nu. jag har inte tidigare varit redo att ta upp detta eller ens erkänna att jag verkligen har den här diagnosen.
har man asperger så finns det ganska många problem i vardagen, bland annat att man har svårt för sociala koder vilket kan vara ganska jobbigt då det trasslar till ganska mcket
jag är även väldigt blyg i brjan och lite reserverad för främmande människor, så kommer det folk jag inte känner så drar jag mej gärna tillbaka och syns så lite som möjligt. jag ska varken synas eller höras enligt mej.
jag har även svårt att ringa telefonsamtal då det stressar upp mej något enormt, visst jag har blivit bättre på det men det är ju fortfarande jobbigt liksom
under grundskolan gick jag i en vanlig klass men på gymnasiet började jag i en specialklass för de med asperger
jag hatade det från första början
jag låg före de andra iklassen, och detsutom så fanns det en kille som satt bakom mej som var extremt jobbig
han lydde aldrig läraran och störde massor hela tiden
jag skrek och grät varje dag och kväll för att jag inte ville gå till skolan och många gånger så fick min fosterfamilj skjutsa in mej till skolan eftersom jag missade bussen.
varje kväll sa jag att jag inte ville gå till skolan och varje morgon grät jag för att jag var tvungen att gå. jag skolkade även ganska mycket pga denna kille.
under samma period så hade jag ett väldigt starkt självskadebeteende så jag skar mej även ganska ofta under denna period
det känndes som jag gått från att gå i nian till att bölrja på ett dagis under hela första terminem men sedan slutade den jobbiga killen och det gjorde så det blev så mycket bättre i skolan visst jag log ofta före de andra i de flesta ämnena och var väldigt snabb men oros momentet var ju i alla fall borta
i eftermiddag ska jag på partylite visning med maya sedan ska pontus och jag åka hem till hans föräldrar.
men först ska vi fika med maya och sedan ska hon och jag gå på ljusparty det ska verkligen bli roligt.
saknar maya faktiskt men det är inte jättelänge sedan vi träffade men i alla fall
hon är en sådan bra vän, man blir glad av henne snart ska jag dra hem och packa för helgen.
orkar inte skriva något om maten, men det går i alla fall inte bra, det är bara kaos i tankarna nu. tiden går ut på att försöka komma undan
vill vara så här smal men är as tjock tyvärr
idag startar jag en ny katergori som heter hemligt
där kommer jag att skriva om sådant som jag anser inte har med maten att göra och som är lite hemliga för mej men soom ni kanske ändå skulle vilja veta om eller ha nytta av att veta
vet inte om det kommer skrivas särskilt mycket om grejer i denna katergori men tyckte ändå att den liksom behövdes för att det inte ska bli fel i slutändan
men varför ska allt vara så förbaskat hopplöst svårt för????
jag vill inte ha de jävla tankaran, fan det ända jag gör är att gå omkring och tänka på att kräkas upp maten dessutom hatar jag ju att kräkas så hur ska det gå ihop då?
funderar på hur man gör, funderar för länge alltid så jag har inte gjort det någon gång ännu. men jag kommer fan att göra det det är fan inte långt dit kan jag säga
så nära bara ett litet ynka steg
hej
har absolut inget att skriva egentligen.
tankarna snurrar mer och mer runt att kräkas upp maten. men det känns ganska otäckt oxå så jag har inte vågat ännu.
jag hoppas att jag alrig kommer att våga, men tyvärr så känns det som att jag inte är långt ifrån det nu.
varje dag samma tankar
hm.. ska man kanske testa att försöka kräkas upp maten? men tänk om det är svårt? eller om jag inte gör rätt? hur ska jag göra?
är det ner snabbt som gäller eller är det långsamt?
fattar inte varför tankarna inte förrsvinner jag vill inte ha dem.
fick veta i går att pontus ska gå upp till heltid efter jul och nyår=jag kan skippa frokusten oxå då:)
sjukt? ja definitivt men vad ska jag göra då??
det finns ju ingen som sitter inne med svaren tyvärr.
tillslut så är det i alla fall försent att kräkas upp maten i alla fall bara för att jag velar så dant
det känns fan som en oändlighet, tid som liksom står stilla
och känslor som man inte rår för tänk att kunna öppna upp och bara ha det lungt och ljust att bara känna sig trygg
känna att man duger så som man är
varför måste man ändra på allt? varför kan man inte bara låta det vara?
fick avslag på min ansökan till vuxenhabiliteringen
fan jag orkar inte mera jag skiter i detta nu, kommer inte få någon hjälp förrens jag är ordentligt sjuk så det är ju bara att bli ordentligt sjuk då
så hur gör man när man kräks? och hur står man ut med illamåendet vid svält?
så jävla trött på att bara bollas runt hela tiden men ingen gör något
vill se ut så häör så jag kan få hjälp
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
|||||||
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
|||
11 |
12 |
13 |
14 | 15 |
16 |
17 |
|||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
|||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
||||
|