hej jag har asperger syndrom eller ja drag av asperger syndrom om jag ska vara helt ärlig.

jag har haft diagnosen i ca sju år nu. jag har inte tidigare varit redo att ta upp detta eller ens erkänna att jag verkligen har den här diagnosen.

har man asperger så finns det ganska många problem i vardagen, bland annat att man har svårt för sociala koder vilket kan vara ganska jobbigt då det trasslar till ganska mcket

jag är även väldigt blyg i brjan och lite reserverad för främmande människor, så kommer det folk jag inte känner så drar jag mej gärna tillbaka och syns så lite som möjligt. jag ska varken synas eller höras enligt mej.

jag har även svårt att ringa telefonsamtal då det stressar upp mej något enormt, visst jag har blivit bättre på det men det är ju fortfarande jobbigt liksom

 under grundskolan gick jag i en vanlig klass men på gymnasiet började jag i en specialklass för de med asperger

jag hatade det från första början

jag låg före de andra iklassen, och detsutom så fanns det en kille som satt bakom mej som var extremt jobbig

han lydde aldrig läraran och störde massor hela tiden

jag skrek och grät varje dag och kväll för att jag inte ville gå till skolan och många gånger så fick min fosterfamilj skjutsa in mej till skolan eftersom jag missade bussen.

varje kväll sa jag att jag inte ville gå till skolan och varje morgon grät jag för att jag var tvungen att gå. jag skolkade även ganska mycket pga denna kille.

under samma period så hade jag ett väldigt starkt självskadebeteende så jag skar mej även ganska ofta under denna period

det känndes som jag gått från att gå i nian till att bölrja på ett dagis under hela första terminem men sedan slutade den jobbiga killen och det gjorde så det blev så mycket bättre i skolan visst jag log ofta före de andra i de flesta ämnena och var väldigt snabb men oros momentet var ju i alla fall borta

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hela mitt inre är bara ett enda stort error ångesten i magen som en cementklump, och massor av dumma tankar och maten går inte heller bra   om det ändå fanns ngot som jag kunde göra, något som skulle kunna göra så att det känns lättare   ...

men alltså vad sjutton är detta! varför får jag ingen ny tid till ätstörningsenheten? när ska jag få göra mitt stepwise??? har de glömt mej? betyder jag så lite verkligen? kanske ska jag börja kräkas i alla fall? åh gaahhh....   ...

det var evigheter sedan jag skrev här inne   så vad har hänt sedan sist då??   har fått kontkat med  ätstörningeenheten hade tid för stepwise utredningen men tyvärr blev läkaren sjuk så nu väntar vi på ny tid dit   ska troligen vara m...

idag mår jag lite bättre i alla fall, tankarna är lungnare inte riktigt lika desperata som de brukar vara men sedan så har jag inte ätit så mycket idag heller   men skönt att jag har sluppit det där med att spy faktiskt inte alls haft den viljan ...

 den fjärde maj har jag fått tid till att göra stepwise och träffa dietisten, vet inte om jag vill samtidigt som jag verkligen vill detta och har käpat så hårt med att komma hit där jag är nu   känner en extremt stark känsla för att börja kräkas ...