är det hopplöst???

kandet vara så att jag verkligen har ätstörningar fortfarande efersom jag inte har fått någon behandling?

helt sjuk men nu berättar jag för er i alla fall.

det hela började väl när jag gick i sexan och jag kände att jag ville ha magrutor för jag tyckte det var snyggt. och magrutor fick jag, jag gjorde 100 situps om dagen oftast på kvällen när jag hade gått och lagt mej min fostermamma sa till soc att jag hade anorexi att jag hade magrat och bar stora bylsiga kläder. hon sa även till mej att jag hade anorexi. vid den tidpunkten lästejag även boken ätstörningaras heliga språk och visst jag kände igen mej i den men mer vart det inte den gången. alltså ingen vård  och ingen riktig diagnos.

sedan började högstadsiet jag flyttade runt lite, var väldigt smal och åt inte så mycket mat samma mängd som jag alltid åt dock ännu inte så ensidgt.

kom til en ny fosterfamilj och bodde där i mer än ett år. under den tiden började jag vilja bli smal gick i 8an då. en dag som jag tror var vid sommaren så vägde mamman mej eftersom hon såg att jag hade gått ner i vikt och hon sa även till mej att jag var tvungen att börja äta annars skulle hon fått lägga in mej på sjukhuset. jag visste inte ens om att jag slutat äta ju. men enligt henne så drack  jag knappt vatten ens längre. jag tyckte att jag åt knäckebröd!!!

efter ett tag blev jag inlagd på avd 40 i linköping för   ett självmordsförösk där åt jag lika lite som den anorektiker som var inlagd samtidigt som mej men ingen sa något om det var inlagd i ett dygn sammanlagt. tyckte själv att de skulle haft mej inlagd längre då jag faktiskt sa att jag inte var klar men de skickade hem mej nästa dag och samma kväll skar ag mej igen så det var bara att åka tillbaka igen och sova en natt till sen blev jag utskriven. igen hjälp där heller.

efter det så blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp på min dansträning och antagligen så slutade jag väll at äta igen då i alla fall så blev alla jätteoroliga och kännde  att det måste ha hänt något, blev osams med mina kamrater men kunde inte säga vad det var som var fel hade ju lovat att inte berätta. efter ett halvår berättade jag äntligen först till min komtaktperson sanja och sen till rosa som fostermamman hette en kväll vid nattningen.

flyttade till fyrbylunds akut och utredningshem och den sommaren efter nian så gick det inte så bra. jag åt dåligt hade ångest och skar mej i massor precis som jag gjort under åttan och nian och  det var då två veckor kvar av nian när rosa en natt skjutasde mej till fyrby där hon hade hämtat mej för snart två år sen ungefär så jag var tillbaka där jag började med skärsår i handleden och illamående samt magont.

gick till vårdcentralen men de kunde inte hittfa något fel på den, och en dag försvann det i alla fall men illamåendet det fick jag ha kvar tyvärr

och ur mina anteckningsblock från den tiden står det mycket om mat. att det tog en timme att äta spagetti och att jag mådde illa efter det står även när och vad jag åt samt om jag mådde illa eller ej.

började gymnasiet

åt dåilgt och vägrade potatismos samt mjölkprodukter ifall jag skulle vara laktosintolerant för de problemen jag hade med magen. började i en klass som jag hatade, och hade starka känslorför att gåner i vikt

drack en kväll en nutrilett färdgdryck och fick världens illamånende klarade inta alls av att följa med på någon aktivitet som de på fyrby skulle göra så de fick kalla in personal från det andra huset som kunde vara med mej.

jaglåg i framstupa sidoläge på en filt utanför toaletten!!

ny familj ett hvb-hem i ljunga

tuija som mamman hette sa att jag hade anorektiska beteenden. skar maten i supersmå bitar gömmde mat och ville kräkas upp det jag åt

slutade med att jag fick nu medecin som gjorde mej skiträdd och att jag rasade i vikt! från 45kg till 42kg

hade skyhög ångest och skar mej mycket, var rädd.

hade självmordstankar och var super destruktiv!!

ett tag levde jag på glass varmakoppen soppa och filmjölk alltså bara flytande föda i princip.

under hela högstadiet så vägde jag 45 eller ja jag stannade på 45kg  dock gick jag ner lite när jag hade magsjuka i nian eller om det var åttan. men sen gick jag upp till 45kg igen

sedan gick det sakta uppåt men nu sista tiden så har det gått fort

från femtio kilo till 85,2kg på ett och ett halvt år

alltså alldeles för fort med andra ord och idag lider jag av att vara överviktig

men oxå att ha ätstörningar som uns och hetsätningsstörning!!

vill bara bli av med fettet och ramla ner till 33 är mitt dröm mål men jag kan nöja mej med 24kg eller 45kg som jag vill ner till då jag anser det som min vikt. visst 50kg var  väl okej men jag ville bara gå ner då med för jag tyckte det var för mycket.

om jag kunde så skulle jag kräkas upp allt jag åt men jag är så rädd för att kräkas så det gör jag inte har dock viljat det rätt länge mer eller mindre intensivt

men skulle nog aldrig klara av det.

under tiden som jag var liten så åt jag normalt men i extremt små portioner .

men sedan jag flyttade hemifrån så har det mest blivit korv. alltså äter jag extremt ensidig kost som borde ge mej näringsbrist men det har jag inte heller.

äter nu lite och ensidigt samt försöker gå ner i vikt och inser att jag behöver hjälp men vem fan ska hjälpa mej då? ingen kommer ju att ta emot mej för jag väger för mycket. och så är det bara.

jag äter som en anorektiker men är fet är man fortfarande anorektiker då??